Det luktade \u00f6l, denim och nostalgi i Norje n\u00e4r Sex Pistols klev upp p\u00e5 scenen inf\u00f6r en publik som mestadels var d\u00e4r av nyfikenhet snarare \u00e4n ren tillbedjan.
Men vad som utspelade sig under de kommande 75 minuterna var n\u00e5got f\u00e5 hade v\u00e4ntat sig: ett frenetiskt, ofiltrerat och f\u00f6rbannat levande \u00e5teruppvaknande av punken \u2013 med Frank Carter som b\u00e5de antikrist och fr\u00e4lsare.<\/p>\n\n\n\n
Setlisten l\u00e4mnade inga fr\u00e5getecken: fr\u00e5n \u00f6ppningen med ”Holidays in the Sun” till slutknallen ”Anarchy in the U.K.”, pumpade bandet ut klassiker med en nerv som trotsade \u00e5ldern.
Det var tight men aldrig tillr\u00e4ttalagt \u2013 s\u00e4rskilt i ”Bodies” d\u00e4r varje trummanslag fr\u00e5n Paul Cook l\u00e4t som ett slag mot etablissemanget.<\/p>\n\n\n\n
Steve Jones, till synes ober\u00f6rd av tidens tand, spydde ur sig riff som om det var 1977.
Glen Matlock h\u00f6ll basg\u00e5ngarna levande med en sorts nonchalant elegans.
Men det var n\u00e4r ”No Feelings” rullade ig\u00e5ng som publiken verkligen exploderade \u2013 inte av nostalgi, utan av \u00f6gonblickets r\u00e5a energi.<\/p>\n\n\n\n
Att ers\u00e4tta Johnny Rotten \u00e4r n\u00e4rap\u00e5 helger\u00e5n.
Men Frank Carter gjorde inte ett f\u00f6rs\u00f6k att imitera \u2013 han rev is\u00e4r mallen.
Med sin svettiga frenesi, sitt r\u00f6dflammiga ansikte och det d\u00e4r smittsamt farliga leendet var han mer en dirigent av kaos \u00e4n en s\u00e5ngare.
Han kastade sig mellan scen och kravallstaket som en man i uppl\u00f6sning \u2013 eller kanske snarare en man i uppror.<\/p>\n\n\n\n
Kv\u00e4llens kanske mest ov\u00e4ntade \u00f6gonblick var ”My Way”.
En provocerande avrundning som samtidigt k\u00e4ndes som en spark i ansiktet p\u00e5 alla som f\u00f6rs\u00f6kt st\u00e4nga in punken i ett musikhistoriskt museum.
Kitsch? Kanske.
Genialiskt? Definitivt.<\/p>\n\n\n\n
Det h\u00e4r var inte ett konsertf\u00f6rs\u00f6k att \u00e5teruppliva det f\u00f6rflutna.
Det var ett brinnande p\u00e5st\u00e5ende att punken fortfarande biter, skriker och spottar \u2013 bara med en ny r\u00f6st i Frank Carter.
Och \u00e4ven om vissa fans s\u00e4kerligen sn\u00f6rpte p\u00e5 munnen i sin Rotten-romantik, var det h\u00e4r n\u00e5got st\u00f6rre \u00e4n nostalgi.<\/p>\n\n\n\n
Det var autenticitet.
Det var vansinne.
Det var punk.
P\u00e5 riktigt.<\/p>\n\n\n\n
Setlist:
Holidays in the Sun (Sex Pistols song)
Seventeen (Sex Pistols song)
New York (Sex Pistols song)
Pretty Vacant (Sex Pistols song)
Bodies (Sex Pistols song)
Silly Thing (Sex Pistols song)
Liar (Sex Pistols song)
God Save the Queen (Sex Pistols song)
Satellite (Sex Pistols song)
No Fun (The Stooges cover)
No Feelings (Sex Pistols song)
Problems (Sex Pistols song)
E.M.I. (Sex Pistols song)
My Way (Claude Fran\u00e7ois cover)
Anarchy in the U.K.
\/\/Grimgoth\u2122 –\u00a0http:\/\/grimgoth.blogg.se<\/a><\/p>\n\n\n\n