Category Gig/Festival Reviews

Posted in Gig/Festival Reviews

Bobby är en riktig gammal buse som nästan stjäl all spotlight från sina bandmedlemmar. Detta genom att liderligt åla sin långa tunga mot de yngre skönheterna i publiken och spela luftgitarr såväl bakom som framför gitarristen. Dessutom var Carola fläkten på och lät gamle Bobbys hår flaxa som spindelnät i vinden. Vackert.

Jag finner det verkligen imponerande att bandet (om än med stor hjälp och support från fansen – se dokumentären: Last Days Here) lyckats skrapa ihop sig själva och bege sig ut på turné återigen. Turnén som även går under namnet Last Days Here, måhända anspela på bandens egen låt såväl som det ironiska i faktumet att det kanske är sista turnén Pentagram kommer att genomföra...

Posted in Gig/Festival Reviews

Så stenade att de knappt fastnar på kamerarullen – men så bra! Imponerande med nya tag efter17 år av uppehåll. Nya plattan Lillie: F-65 låter riktigt bra och gubbarna verkar ha fått in rutinen under Europa turnén – som sträcker sig ända till augusti men band annat stop för legendariska Stoned from the Underground i Tyskland samt Truckstop Alaska I Göteborg. Blir att se detta band många gånger i sommar – något jag med entusiasm ser fram mot som etablerat SV fan. Basisten är emellertid helt väck, jätte kul, emellertid inte jätte kul att kika på en längre stund då dennes stenansikte knappt ändras en tum. Som i trans spelar han ivf i takt med de andra, imponerande där, antar jag...

Posted in Gig/Festival Reviews

Schysst att vandra in ett halvfullt och tält på ett annars så skränigt Hellfest och bara njuta av musiken. Colour Haze spelning var i vanlig ordning stenat avslappat och egentligen behöver jag nog bara nämna att hippiefolket satt i meditation UTANFÖR tältet för att ge bilden av giget. I övrigt dansades det lojt med slutna ögon och stämningen var ineed fylld med kärlek och fred. Bandet skötte även sitt, om än med noll scennärvaro – men med stor skicklighet och musikalisk genialitet.

Posted in Gig/Festival Reviews

Hellfest, Clisson Fankrike

Festen började redan i Paris fullpackade tunnelbana.

Hellfestresenärerna hade sedan länge börjat strömma in från närliggande flygplatser och ölburkarna var redan öppnade och urdruckna. Väl framme vid Montparnasse tågstation var stämningen hög av förväntan och otålighet. Fantastisk syn, att se en så annars ostörd vanlig järnvägstation fyllas med tusentals av långhåriga metalheads med ett enda mål : Clisson och Hellfest. Gemenskapen var ett faktum.

Detta års Hellefest lockade hela 40 000 besökare från hela världen. Själfallet utgjorde baguettesläktet majoriteten men kvoten verkade annars vara ganska jämn, 60 % fransmän och 40% internationella. På campingen härjade såväl svenskar som mexikanare, australienare, amerikaner och tyskar...

Posted in Gig/Festival Reviews

Blissfields clears the heavens!

Blissfields was a first for me this year so I had no idea what to expect. A number of other people had told me that it is definitely one to go to, and even though very small has some great acts and a unique atmosphere… They weren’t wrong.

Blissfield began roundabout 12 years ago and has slowly grown in to one of the most renowned small festivals in the UK. A point to mention is that it remains to be one of the only boutique festivals adamant on increasing capacity minimally to keep its intimate setting going.
With tickets being priced at around £74 for the weekend, in this kind of economic climate, you can’t disagree that Blissfields should be on your list of go-tos.

Now I’m sure I’m not the only reviewer to mention this, but the weather has been shoc...

Posted in Gig/Festival Reviews

Upp på scen kliver ett gäng grabbar som ser ut att vara plockade direkt från Woodstock 69’. Det blir nästan lite komiskt mycket 60-70 tal över deras utseende för ett tag. Men när de sedan börjar spela sin psykedeliska, tempoväxlande, till största del instrumentala musik känns de inte riktigt lika komiska längre. De känns faktiskt på riktigt.

Jag brukar allt som oftast tycka att instrumental musik blir ganska långtråkig och enformig efter en eller två låtar. Men Abrakadabra lyckas hålla mitt intresse vid liv. Ur den originella sättningen av instrument som består av gitarr, trummor, bas, tvärflöjt, kongas och hammondorgel ljuder urflippade, galna men ack så vackra melodier blandat med råa rockkomp. Det hela känns så genomtänkt och detaljrikt...

Posted in Gig/Festival Reviews

The Scams var ett av de få banden jag kände till på Fest I logen sedan tidigare. Därav fanns det ju även en del förväntningar. Jag hoppades på lite riktig ”testosteron-rock” med förstummande gitarrsolon och tunga riff. Jag hoppades på att få en käftsmäll av den höga ljudnivån. Jag hoppades helt enkelt på lite riktig, gubbig, svänging 70-talshårdrock.

Med två stycken explorergitarrer och en thunderbirdbas på scen kan man ju inte annat än att spela hårt. Scams spelar, precis som förväntat, väldigt bra. Det svänger i ett alldeles lagom tempo med vrålande körer som är lätta att skrika med i. När låten Gimme your love sätter igång är hårdrockarnas dansgolv ett faktum. Hela publiken dansar. Känns det som iallafall. Det gjorde iallafall jag...

Posted in Gig/Festival Reviews

När vi vandrar fridfullt ner mot sjön förbi logen börjar skränande gitarrer och smällande trummor plötsligt höras från just det, scenen. Vi stannar upp och lyssnar någon minut. Utan att någon säger något har alla förstått att det är någonting man inte vill missa och vi byter riktning och går sakta men säkert bort mot logen. Ljudet blir starkare och starkare och det känns aldrig som om den ökande ljudvolymen slutar. Väl inne får man i princip hålla för öronen för att inte bli döv. Men med bandets tydliga Ramones och punkinfluenser blir höga ljudvolymen bara en del av själva konserten.

Ett sannerligen välklätt band med gitarrerna på magen står på scenen och spelar skränig garagepunk precis som det skall låta...

Posted in Gig/Festival Reviews

Sist ut på festivalens första dag är Slayer som blivit en folkkär familjeangelägenhet vars musik förenar över flera generationsgränser och säkert kommer att göra det i ytterligare trettio år. Det är hög igenkänningsfaktor hela vägen, inget nytänkande eller experimenterande men inte det minsta tråkigt. Jag kan inte tröttna på Slayer trots att jag i likhet med många här sett dem fler gånger än jag kommer ihåg. Det finns en känsla av trygg snuttefilt att mitt i natten stå bland tusentals andra och höra Hanneman, King, Lombardo och Araya klockrent leverera ”War Ensamble”, ”Death skin Mask, ”Angel of Death” Mandatory Suicide” mfl, mfl, mfl allsångspärlor, och givetvis ”Raining Blood”...

Posted in Gig/Festival Reviews

Fransmännen har inte festivalens största publik och det är inte konstigt eftersom deras progressiva och tekniska döds kan verka lite svårtillgänglig såhär sent på kvällen då berusning och annan sensorisk överbelastning gör sig gällande. Speltiden är ur den aspekten lite märklig då man i festivalsammanhang kanske hellre konsumerar lättillgänglig skråla-med-och-headbanga-metal vid denna sena timme. Men nu står Gojira där och de som gillar deras musik gillar den jättemycket. Så pass att det uppstår en circle-pit till ”Flying Whales” och ett engagerat gensvar till tidiga låtar som ”Clone”. Däremot är titellåten från kommande plattan ”Lénfant Sauvage” en ganska seg och såsig skapelse som gör mig rastlös men inget finns att anmärka på framförandet. Fast jag vill ha lite mer action...